Lösenordsskyddad: begravningen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser
av worthlesslines Postat i Uncategorized

Egoism

Jag blir ledsen när jag hör att ni inte tänker komma på Leos begravning för att vi har råkat säga sanningen, Exakt vad har Leo med det att göra? Han är min son, visst! Men frågan är om inte detta handlar om er egen rädsla? Kom ihåg, en gång för alla, Allt jag säger, allt jag skriver och allt jag gör står jag för!! Jag skulle aldrig göra ett uttala mig om jag inte kunde stå för det. Och ni som känner mig vet att jag aldrig pratar djupt eller känslosamt om något om det inte är så att jag brinner för det.

Jag vet att jag många gånger sagt saker som du inte vågat ta till dej och då har du vänt allt emot mig. Gör gärna det om du vill, men nu handlar det om Leo.

Imorron är alltså den stora dagen, dagen som man inte önskar att någon förälder ska uppleva, att begrava sitt eget barn. Synd att vissa inte fattar bättre utan väljer att vara egoistiska. Jag vet att vissa personer kommer att för all framtid att må dåligt över detta.
Alla som vill närvara i kyrkan och ta avsked av Leo är välkomna. Vi vill för Leos skull att så många som möjligt ska komma! Hoppas att alla som vill hedra Leos minne kommer.
Alla som vill får gärna tända ett ljus vid trädet på kvällen…

Kramar till alla mina underbara vänner! Jag skulle vilja nämna er, men med mitt minne så glömmer jag säkert nån och det vill jag inte.. Ni vet iaf vilka ni är hoppas jag ❤ ❤

Jävla gnäll

Skulle jag radera folk som gnäller på min Facebook så skulle det snart minska med 50 %. Folk borde ge sig med gnäll och istället lägga den energin på viktiga saker, som livet! Vad gör det att det är hett som helvete? Vad gör det att det spöregnar i 8 veckor? Vad gör det om det är 40 miljoner knott och mygg? Gå in då?  Vad gör det att barnen gråter och trotsar? Jag blir trött, irriterad och ledsen på att folk gnäller över saker som vi inte styr över. Visst barnen styr man väl över. Men det är inte lätt att vara barn i ett gnälligt samhälle!! Allt hade kunnat varit mycket mycket värre. Mitt liv är iallafall för kort för att gnälla bort. Jag har redan en plats på kyrkogården, där ska jag vila den eviga vilan med min lilla son och min älskade Sambo

Att finnas…

När jag läste till Undersköterska så läste vi om bemötande mot en person som hamnat i kris. Man får aldrig aldrig nånsin säga ” Jag finns här för dej, ring när du vill, jag gör det du behöver hjälp med” om man inte kan hålla det. Man kan säga, du får gärna ringa mig, men jag har telefonen avstängd då och då, jag jobbar då och då.
Lova inte att du ska komma, för att sedan inte komma.
Det är med olika krisen olika faser borde ingå i alla utbildningar, även om mycket är självklart, så är det verkligen inte så självklart när det väl gäller…

Nu väntar vi på att min kusin och hans sambo kommer

Tankar..

Ni som läst min blogg ett tag vet att många tankar handlar om vänskap.
Jag vet att det som hänt oss kan skrämma skiten ur vem som helst, man vet inte vad man ska säga, vad man ska göra eller nåt. Men som jag sagt förut, var INTE tyst.
Man föreställer sig en massa saker som man själv tycker skulle vara bra. Man önskar att den och den hade varit här redan innan vi vaknat dagen efter vi förlorat vår älskade unge. Man tänker att hur ska jag klara detta utan den eller dens stöd? Nu har det gått en vecka, mängder av underbara människor har varit här och deras stöd håller oss flytande, vem vet hur det ser ut om en vecka, vi kanske sprattlar på botten allihopa?
Jag fick ett telefonsamtal häromdagen som gjorde mig mer varm i hjärtat än andra. En vän från förr ringde och beklagade sorgen, det gjorde gott.

Vi saknar Leo varje dag vi har förstått att han är borta och han kommer aldrig aldrig mer tillbaka. Nu går dagarna ut på att försöka hitta en meningsfull vardag. Sakta sakta, små små steg, så klarar vi detta också! Jag vill tro att det är bara de starkaste människorna som blir så här hårt drabbade som vi blivit för att det är bara de starka som orkar ta sig upp! och som med allt annat så slinker en och annan svag en igenom också, men de orkar aldrig bli människa igen.

Och ni vet att det handlar om att prioritera. Kanske kan handlingen vänta om din vän behöver dig?

Saknar dej Leo, så det bränner i hjärtat!

En vecka

En vecka har gått om en timme sedan vår älskade unge somnade in till den eviga vilan. Älskade Leo vad du saknas mig.
Under senaste månaden när vi fortfarande hade Leo med oss så lyssnade jag och Leo mycket på https://m.youtube.com/watch?v=-YMpBCwxOuM och jag bestämde att den låten ska spelas på Leos begravning. Han sov och sov och allt jag ville var att han skulle vakna och vilja leka eller fråga om han fick nåt. Istället så lät vi hans trötta kropp sova. Vi förstår med facit i hand att han behövde sova och varför..

Veckan har varit upp och ner. Vi har gråtit tills tårarna tagit slut, Vi har skrattat tills tårarna forsat. Vi har fått så otroligt mycket kärlek, kramar, hälsningar och blommor under veckan.jag har undrat många gånger Hur jag ska ta mig vidare, praktiker som
Jag är så måste jag veta. Men jag vet att med allas kärlek så håller jag mig flytande tills jag vet.
Det finns en minnessida på Fonus.se där man kan se dödsannonserna och skriva i gästboken… http://minnesalbum.fonus.se/memorial_page_ads.php?memorial_page_id=419110&cat=Ad&sign=b2ff8ab3fcb2b69959c524f13463483a

Leo, jag älskar dig! Vi ses någon annanstans och då släpper jag dig aldrig!

Leo-Trädet

Nu har vi fått klart Leo-trädet. Många har varit hit och tänt ljus. Någon lämnade en blomma och några har lämnat hjärtan och änglar. Många skriver på facebook att de känner ett lugn över platsen. Leo var precis så lugn, aldrig några höga toner eller något gnäll.

Man får vara beredd att våran katt, Alfons kommer och hälsar när man besöker trädet, för även om han inte alltid är helt synlig, så är han i närheten. Alfons och Leo hade en mycket speciell relation och på slutet ville Alfons gärna ligga uppepå Leo mest hela tiden. När han inte fick det så höll han sig ialla fall i närheten av Leo.

Dagen idag började mycket tråkigt, med ytterligare ett dödsbud. Barnens gammelmormor hade följt efter Leo till en eviga vilan. Jag har tänkt en del på de 2 i dag och många leenden för deras skull. Tänk va de ska busa och leka nu.

Vi har haft en dag med mycket trötthet. Haft besök idag också och fått ännu flera hälsningar på facebook och blombud har trillat in. Pratat med en del vänner i telefonen.

Sofia och Nellie kom med glass och pratade bort en lång stund, innan Sofia fick åka på jobb. Julia kom och vi köpte pizza som Håkan kom och delade med oss.

Jag är så glad att vi har hela Anderssons familjen i våra liv. Med dom kan vi vara precis som vi är och det känns så äkta. Dom har varit med under hela Leos sjukdom, inte vänt oss ryggen en enda gång och deras hem har varit öppet för Olivia.

Jag är glad att Olivia har en sån underbar vän som Nellie..

Nu är det dags att sova, en otroligt jobbig dag står på agendan imorron.

Vila i Frid Jenny!