En hel hand..

Som han väntat, vår älskade superhjälte på att fylla 5 år. Igår var den stora dagen. Vi hade farbror och plastfarfar på tårta och senare på kvällen kom faster med paket. Facebook svämmade över med hälsningar till Leo. 

Han hade en bra dag, mådde ganska bra. Men den nya medicinen gör honom trött, men han följde iaf med Olivia på träning.

Tänk att det redan har gått 5 år sen han kom till oss med buller och bång. Det har varit underbara 5 år, att få dela dom 5 åren med den tokigaste lilla ungen som vi träffat. Tänk va mycket roligt han sagt genom de åren.

Jag är otroligt stolt att vara hans mamma, han är otrolig och det har han alltid varit.

Hur många 4 åringar ramlar ner för en trapp, skrapar båda knäna och armbågar, UTAN att fälla en tår, ojsan jag behöver plåster sa han. 
Hur kan man vara så tålig? Är allt förutbestämt undrar jag? 
Minns en gång när jag hämtade honom på dagis och han var kanske precis 2 år, han tog av sig kepan i bilen och så grät han så mycket han orkade, han hade ett stort jack i pannan. Jag blev så arg och ringde dagis när jag kom hem och frågade varför dom inte sagt att han ramlat och slagit sig. Men ingen visste att han hade ramlat, för han hade inte gråtit på dagis. 

Han har alltid varit en stark och tålig unge. 

Leo jag älskar dej så otroligt otroligt mycket att du aldrig ens kan förstå hur mycket! Nu kämpar vi vidare!