I nöden prövas vännen.ö…

När jag pärlar så snurrar tankarna rätt mycket, jag skriver mycket i min hemliga blogg. Kvällens funderingar är kanske värda att dela med sig av.

När Leo blev sjuk, var det enormt många som skrev till oss, alla styrkekramar och tankar höll mitt huvudet över ytan trots att jag var på väg att dyka under många gånger. Men jag undrar en sak, vart var du? Den person efter Fredda som jag trodde skulle stå bakom mig och hålla mig flytande i alla situationer, den personen har inte hörts av alls. Det sägs att i nöden prövas vännen och det är så sant, så är det, jag vet det nu, jag har facit.
Många av de som varit bekanta har kommit att bli mig så nära och många nära är inte ens bekanta idag, inte ett ljud, inte ett sms, inte ett pm på facebook, ingenting. Slut liksom, jag undrar än vad som hände? 
Cancer smittar inte, men är en otroligt oberäknelig och tuff sjukdom att leva med både som drabbad men även som både närmaste familj, släkt och vänner, alla blir drabbade. Men på en del verkar det som att Leo blivit pestsmittad och att vi inte är värda att lägga tid eller energi på. Jag vet att jag är den sämsta i hela världen på att själv höra av mig och har alltid varit.

Men hade någon i min närhet blivit drabbad, hade jag iaf försökt att funnits.

Nu sitter vi i den här båten och vi måste ro utav bara helvete, tyvärr sitter inte du i båten med oss, vi ror själva och vi kommer att klara det iaf, men det hade känts bra om du varit med.

I början av Leos sjukdom var det otroligt många som var så nyfikna att de inte visste vart de skulle ta vägen. Vi bad särkildt att folk inte skulle fråga runt bland våra nära vad som hänt, utan att vi skulle berätta själva när tiden var mogen om den blev mogen, vi hade då ingen aning om vilket besked vi skulle få mer än att vår son hade en hjärntumör. Istället var det flera som började fråga runt och var så nyfikna att de höll på att sprängas, fruktansvärt respektlöst, dom är inte heller med i mitt liv längre, men det är mitt val, ett val som kommer att bestå för resten av livet! Så nu vet du det om du läser detta, vilket du garanterat gör! 

I den sitsen vi är i nu, så betyder det så otroligt mycket att ha vänner som finns, ett litet hjärta på loggen på facebook, i ett sms. att nån kommer med en påse bullar, en blomma eller bara en kram och att nån vill höra vår historia, det är det som betyder någon. 

Jag vet också att vi under den här sjuka resan kommer att träffa nya vänner som kommer att följa oss åt genom livet, vänner som förstår vad man pratar om, som vet hur ovissheten känns och hur det är att se ens barn pumpas full av gifter som ska ta död på det elaka som härjar i barnets kropp. Men jag hoppas att de vänner som finns nu finns kvar hela livet, ni är dom bästa. Mitt liv är så rörigt och upp och nervänt just nu, men tids nog hoppas jag att det ordnar sig.

Nu tar vi kampen mot den här jävla sjukdomen så att inte fler barn behöver vara med om det här!
Var med och stöd i kampen du också, http://www.facebook.com/leosarmband

Annonser